- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter.

- Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna.

- Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag.

- Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på mig.

-...... Vill du ut?, frågar jag henne.

- Tyvär, men prinsen kommer snart, du måste göra iordning dig, säger Emily och ler.

Efter jag har tagit på mig en klänning går jag och Emily till ett annat rum, den är stor.

- När prinsen kommer ska du buga, säger Emily.

Jag nickar som svar.

Om några minuter kommer några vakter med en väldig snygg kille, prinsen.

Jag och Emily bugar.

- Goddag damer, säger prinsen.

- Goddag, säger Emily och rodnar.

- Tjena!, säger jag och ler mot honom...

- Är inte det du som hittades i det mörka skogen för några dagar sedan?, frågar prinsen mig.

- Ja, det var det, svarar jag.

- Vart kommer du ifrån?

- Italien, säger jag.

- Alltså här?

- Jaa, men inte från denna byn, jag vet inte vart jag har kommit ifrån, ljuger jag.

Vem vet vad han kommer att säga om jag säger sanningen, att jag kommer ifrån ett annat tid. De kommer nog att tro att jag var en häxa eller något och sedan hänger mig!.... Och jag vill inte bli hängd!

- Ingen i byn känner till dig, så jag och min far har bestämt att du ska bli en av oss, du ska bli en riddare, säger prinsen.

- Visst, säger jag. Vad gör man då när man är riddare?, frågar jag honom.

- Skydda byn, om nu det kommer fiender eller så, säger han.

- Vem ska träna mig?, frågar jag.

- Jag och min bror, säger prinsen.

- Ok, säger jag. När då?, frågar jag ännu en fråga.

- Vi börjar med imorgon, svarar han snabbt och går iväg med sina riddaren.

Efter de har gått går jag och Emily tillbaka till rummet jag sov i.

Nästa morgon efter jag har gjort iordning mig går jag och Emily till övningshuset.

- Lycka till!, säger Emily och går.

Jag tar ett ljupt andetag och går in.

Där sitter prinsen och en kille, förmodligen prinsens bror, de är så lika.

De är tvillingar, jag har aldrig sett så lika tvillingar förr.

Skilnaden mellan dem är kläderna och håret.

Prinsen har fint, snyggt och kammat hår medan hans bror har ruffsigt och prinsens kläder är rena och nya medan hans bror har smutsiga och slitna.

- Hej!, säger prinsen glatt och kommer mot mig.

- Ee, hej, säger jag och ler.

Han tar tag i min hand och hälsar.

- Nu ska vi träna!, säger han.

Jag nickar och sedan går vi till mitten av salen.

- Slå mig, säger prinsen.

Jag rycker på axlarna och försöker slå honom men han tar tag i min hand, då slår jag honom med min andra hand.

- Aj!, säger han och tittar konstigt på mig.

- Vad?, säger jag och flinar eftersom minen är konstig.

- Har du gjort det innan?, frågar han mig.

- Jao, det kan man säga, säger jag och ler.

Jag har gått på karate sen jag var fem och det gör jag fortfarande, och det ska jag fortsätta med hela livet!... Om jag nu kommer hem förståss....

- Bra, säger han och ler tillbaka mot mig. Kan du rida?, frågar han mig.

- Nej, jag har aldrig ridit i hela mitt liv, säger jag.

- Då ska jag lära dig det, säger han och ler. Tristan, ta fram Artur, säger prinsen till sin bror.

Han bror ställer sig upp från bänken han satt på och sedan går surt iväg.

Vem orkar kalla honom för prinsen hela tiden? Undrar vad han och hans bror heter...

- Vad heter du?, frågar jag prinsen.

- Jag heter Cameron, säger han och ler mot mig. Och du?

- Jag heter Elina, säger jag och ler tillbaka.

- En väldig vacker namn, säger Cameron och kammar hans fingrar genom mitt hår.

Jag tar bort hans hand.

- Visst är du snygg och charmig men snälla försök inte att flörta med mig, säger jag.

- Vad är betyder flörta?, frågar han.

Jag skrattar.

- Charma, svarar jag.

Jag hör en häst gnägga bakom mig.

Jag vänder mig om och där ser jag en stor, vit, brun häst och Camerons bror sitta på bänken.

- Hur länge har du varit där?, frågar jag förvirrat.

- Länge nog, säger han utan något attityd, han är varken glad eller ledsen.

Jag nickar.

- Kom, säger Cameron och vi går till hästen som heter Artur. Kliv på honom, säger han och tittar på mig.

Jag försöker att sätta mig på hästen några gånger med det går inte.

- Jag failar!, säger jag och blir lite sur.

Cameron flinar.

- Jag hjälper dig, säger han och tittar på Artur. Artur sitt!, säger han till hästen och klappar på den.

Hästen sätter sig ner.

- Oj, säger jag häpet och sätter mig på honom.

Sedan ställer hästen sig upp igen och börjar gå.

- Wa!, får jag fram när jag nästan ramlade av hästen.

- Slappna av, om du ramlar så fångar jag dig, säger Cameron och blinkar med ett öga mot mig.

- Du brukar göra det många gånger eller hur?, frågar jag honom.

- Göra vad?

- Charma på tjejer... eller unga damer, säger jag och tittar på honom.

- Faktiskt inte, det brukar vara tvärtom faktiskt, säger han och ler.

- Så varför nu?, frågar jag.

- Vi får ta detta någon annan gång, säger Cameron och tittar på hans bror, Tristan.

Jag skrattar.

- Jag måste gå, vi ses imorgon, säger Cameron och kysser min hand.

Efter han har gått sitter jag fortfarande på Artur.

- Komigen Artur, gå, säger jag och klappar honom på huvudet.

Då börjar han gå sakta.

YES!, tänker jag och ler för mig själv.

- Visst är jag duktig?, frågar jag Tristan poch skrattar.

Han tittar livlöst på mig och mummlar.

- Artur stanna, säger jag och när han har stannat kliver jag av.

- Vad är det?, frågar jag Tristan och går och sätter mig jämte honom.

- Som om du vill veta, säger han.

- Ja, det vill jag, säger jag allvarligt.

Tristan bara skakar på huvudet och sedan ställer han sig upp.

Han går till Artur och tar honom tillbaka till stallet han kom ifrån.

Jag sitter kvar och tittar på när de går in.

Efter kommer Tristan tillbaka och sätter sig på bänken en bit ifrån mig.

Jag flyttar mig närmare honom och säger:

- Lita på mig, bara säg vad det är, säger jag och tittar in i hans ögon, de är varma, honungs-bruna ögon.

- Jag vill inte lita på dig, säger han tjurigt.

- Du känner inte mig, du vet inte hur jag är, jag är snäll och man kan lita på mig, skryter jag.

- Just det, jag känner inte dig så jag ska inte säga något hemligt till dig, säger han surt. Lektionen är slut!, säger han och går med tunga steg, han är arg.

Jag känner hur det börjar bubbla i mig, jag blir varm och sur.

- Jag tänkte bara hjälpa till så att du kunde le igen, vad är det för fel med dig!?, skriker jag åt honom argt och springer därifrån.

Jag springer in i det kungliga slottet och sedan till mitt rum.

- Hej, varför kommer du så tidigt?, frågar Emily.

- Tri..., innan jag hann svara hinner Emily säga hans namn först.

- Tristan, eller hur?, frågar hon mig.

Jag nickar.

- Visst är han jätte konstig? Jag vet inte vad jag gjorde innan då men... jag flörtade med honom för att komma nära Cameron, haha och det funkade faktiskt, säger hon och skrattar.

Jag låtsas le.

Det är otroligt att man kan vara så taskigt! Vilken bitch asså!, tänker jag.

- Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det var jävligt taskigt av dig, säger jag till henne.

- Vadå, jag gjorde det för Camerons skull, säger hon och ler. Det funkade faktiskt!

- Bitch..., viskar jag. Lämna mitt rum är du snäll, säger jag till henne.

Jag höjer ögonbrynen och bitch blickar mig.

- Det är mitt rum, inte ditt, säger jag.

Efter Emily har lämnat mitt rum går jag och sätter mig på sängen igen.

Hur fan ska detta gå? Jag kan ju fan inte vara här i hela mitt liv, jag måste ju hem! Undrar vad mamma och pappa gör just nu... De oroar sig säkert jätte mycket.... och John, undrar vad han gör just nu. Jag saknar min lille bror Aiden..., tänker jag och är påväg att få tårar.

- Jag kan ju fan inte bo här för helvete!, viskar jag för mig själv.

*knack, knack*, knackar det på mitt dörr.

- Emily, allvarligt gå!, säger jag.

- Det är Cameron!, hör jag Camerons röst säga bakom dörren.

- Vad vill du?, frågar jag.

- Vill du gå en liten sväng?

- Visst, svarar jag och går ut från mitt rum.

- Vart vill du gå?, frågar Cameron mig.

- Jag har inte varit här så länge, så jag vet inte. Du får bestämma, säger jag och ler.

Cameron nickar och ler.

- Så... vart ska vi?, frågar jag honom.

- Det får du se, säger han och vi går.

- Här är vi!, säger Cameron och ler.

Vi är framför många träd som har vackra blommor.

- Det är vackert, jag har aldrig varit i ett sånt ställe förut, säger jag.

Cameron sätter sig ner under en av de träden.

- Här brukade jag och Tristan leka när vi var små, innan vår mor dog, säger han och suckar.

- Får jag sitta jämte dig?, frågar jag.

- Självklart får du det!, säger han och ler.

Jag sätter mig jämte honom och vilar mitt huvud på hans axel.

Han tar min hand och håller den.

- Du är så unik jämnför med alla andra tjejer, säger han.

- Och hur många gånger har du sagt det till tjejerna?, frågar jag.

- Faktiskt första gången, säger han.

Jag ler och säger:

- Därför att jag inte är som alla andra tjejer. Jag gillar inte att vara bland tjejer så ofta, bara de som är originala, säger jag.

- Hur menar du? Varför gillar du inte att vara med tjejer?

- Därför att det ör mindre drama bland killarna, svarar jag.

- Nu är du så igen, jag fattar inte vad du säger, säger Cameron och skrattar.

- Därför att tjejer är mer... stressad över killar och sina tjejkompisar, de blir avunsjuka så lätta. Medan killarna ta det lugnt och gör vad de vill, säger jag. Det är därför jag är med killar, säger jag och ler.

- Har du inga tjej kompisar alls?, frågar Cameron.

- Jo, en...

FÖRTSÄTTNINGEN FÖLJERRRR!

- Får jag sitta jämte dig?, frågar jag.

- Självklart får du det!, säger han och ler.

Jag sätter mig jämte honom och vilar mitt huvud på hans axel.

Han tar min hand och håller den.

- Du är så unik jämnför med alla andra tjejer, säger han.

- Och hur många gånger har du sagt det till tjejerna?, frågar jag.

- Faktiskt första gången, säger han.

Jag ler och säger:

- Därför att jag inte är som alla andra tjejer. Jag gillar inte att vara bland tjejer så ofta, bara de som är originala, säger jag.

- Hur menar du? Varför gillar du inte att vara med tjejer?

- Därför att det ör mindre drama bland killarna, svarar jag.

- Nu är du så igen, jag fattar inte vad du säger, säger Cameron och skrattar.

- Därför att tjejer är mer... stressad över killar och sina tjejkompisar, de blir avunsjuka så lätta. Medan killarna ta det lugnt och gör vad de vill, säger jag. Det är därför jag är med killar, säger jag och ler.

- Har du inga tjej kompisar alls?, frågar Cameron.

- Jo, en...

- Vad heter hon då?, frågar han.

- Haha, varför är du nyfiken?, frågar jag.

- Jag vill bara veta.

- Hon heter Jane, säger jag och ler. ... Så hur blev du prins?, frågar jag honom efter.

- Vi var tretton... Tristan, jag och mor var här. Vi glömde bort fika och blev hungriga så Tristan gick och blockade bär. När jag och mor lekte så plötligt ramlade hon på golvet, hon andades lite. Jag blev häpen, jag hämde en läkare. Min folket i byn tycker att jag är en hjälte för att jag räddade livet på mor.

- Så, om du inte hande sagt till läkaren så hade din mor...av lidit. Får jag fråga dig hur din mor dog?, frågar jag honom.

- ...Hon dog av en sjukdom, säger han men en klump i halsen.

- Jag beklagar....

- Vi leker en lek!, säger Cameron och ler.

Han ställer sig upp och räcker mig en hand, jag tar tag i den och ställer mig upp.

- Vad för lek?, frågar jag.

- Det finns inga riddaren eller en hemlig port till en annan dimention, dummer!, skriker jag till min lillebror som håller på att peta mig med en plast svärd.

5 ÅR SENARE:

- Om du var en kändis, hur skulle du le?, frågar jag John och ler.

- Såhär, säger han och ler konstigt.

Jag skrattar.

- Du är en tönt, vet du det va?, säger jag och skrattar.

John skrattar med mig.

- John! Jag måste hem!, säger jag när jag märker att klockan är mycket.

- Ok, ska jag följa med dig?

- Nej, jag är inte fem, säger jag och ler mot honom.

- Det är mörkt ute, protesterar John.

- Ok, följ med mig då, säger jag.

När vi är utanför mitt hus kramar vi hejdå.

- Tack för att du följde mig hem, säger jag och ler.

- Det är lugnt, jag behöver lite friskluft ändå, säger han och ler.

- Ok, hejdå, säger jag och ler.

- Hejdå!, säger han och går.

Jag går in i huset och hänger av mig min jacka och tar av mig mina skor.

- Jag är hemma!, ropar jag så att mamma och pappa hör mig.

Sedan går jag till mitt rum och byter om till pyjamas.

- Elena, kan du komma? Vi vill prata med dig!, hör jag pappa ropa.

Jag suckar och går till vardags rummet.

- Ja?, säger jag och sätter mig på en fotölj.

- Vi tycker att du är för mycket med killar så jag och din mamma har betsämt att du ska byta skola till en tjejskola åtta mil härifrån.

- Va!?, säger jag chockad. Ni kan inte göra så mot mig!?, säger jag surt. Jag är ju bara med John och hans kompisar ibland, och Jane! Jane är ju min kompis!, säger jag argt.

- Men, vi tycker att du är aldeles för mycket med killarna så vi har bestämt att imorgon ska du börja skolan, så vi måste dit om två timmar för att hinna tåget, säger mamma.

Jag biter ihop käkarna och springer till mitt rum och låser dörren efter mig.

Sedan packar jag.

Efter jag har packat går jag ut där mamma, pappa och en taxi väntar.

Mamma och pappa sitter redan i bilen.

- Kom nu!, säger mamma och ler mot mig.

Nu är det dags..., tänker jag och skakar på huvudet.

- Jag kommer att ångra mig att jag gör det här, viskar jag för mig själv och börjar springa mot skogen.

- Elena!, hör jag mina föräldrar ropa på mig.

Det är mörkt inne i skogen.

Jag tar upp mobilen som är fulladdad och sätter på lysa appen.

Det är hemskt att vara i skogen mitt i natten helt ensamt.

Efter jag har spungit ett tag sätter jag mig ner, trött, under ett träd.

Solen börjar gå upp igen, jag fryser ihjäl, min mage kurrar och jag är hur törstig som helst.

Jag tar upp en filt och binder det runt mig, tar upp två mackor och vatten.

Efter jag har ätit har jag tänkt mig för att vända om.

- Vilken väg kom jag ifrån?, frågar jag mig själv förvirrat och tittar runt omkring mig.

- Ah!, säger jag och hoppar till.

Från ingen stans ser jag ett dörr, mitt i skogen, framför mig.

 

Det ser verkligen läskigt ut.

Jag går med försiktiga steg mot dörren, tar ett ljupt andetag och öppnar dörren.

Jag vaknar av att någon torkar mig med en handuk på mitt ansikte.

Jag öppnar trött ögonen, huvudet värkar och jag mår illa.

Framför mig ser jag en kvinna, jag kan inte se så tydlig, allt är suddigt.

- Mamma?, frågar jag.

Kvinnan hoppar till och springer iväg.

- Mamma?, frågar jag.

Vart är jag? Allting ser vitt ut.... Är jag i himlen? Hade jag dött?, tänker jag.

Sedan kommer kvinnan springande in i rummet igen.

- Vad heter du?, frågar hon lugnt.

- Elena..., svarar jag.

- Hej Elena, jag heter Emily.

- Vart är jag?

- Du är i det kungliga slottet, säger kvinnan.

Jag börjar skratta.

- Bara säg vart jag är, säger jag allvarligt.

- Du är i kungliga slottet.

NÄSTA DAG:

*Piiiiiip*, piper min armbandsur.

Jag stänger av den och sätter mig upp på sängen.

- Hej!, säger en tjej några år äldre än mig.

- Hej..., säger jag tillbaka. Vem är du?, frågar jag sedan.

- Jag är Emily!, säger hon och ler.

- Jaha... Jag trodde att du var äldre, säger jag och tittar på henne.

- Haha, jag är bara tjugoett!, säger hon och ler.

- Då är du tre år äldre än mig.... Vart är jag?, frågar jag igen och tittar runt omkring.

- Som jag sa, du är i det kungliga slottet, säger Emily.

- Ja, jag vet. Men exakt vart?, frågar jag.

- I Italien, Rom, säger Emily säkert.

Jag nickar.

- Hur länge har jag varit här?, frågar jag.

- Några dagar.

- Vilket år är det?, frågar jag.

- År 1762 april den fjärde, svarar hon.

- ... Nej, det är inte sant, ... är jag med i punk'd eller?, frågar jag.

Allting ser gammaldags ut i rummet, till och med mig och Emily. Jag har på mig ett vitt linne, men mina gamla underkläder har jag kvar. Emily har på sig en gammaldags klänning, en sån klänning som min gammel mormor hade på sig... Det har jag med.

- Vad är Punk'd?, frågar hon.

- Ett program, där man blir lurad, säger jag. Har du alldrig hört om det?, frågar jag häpet.

Så klart hon inte har gjort det! Det är ju 1762, tv:n har ju inte kommit, inte ens bilar har kommit ut.... om detta nu är på riktigt.... men hur i hela världen kom jag hit till 1762 talet!?

Jag går upp från sängen och tittar ut genom fönstret.

Utanför ser jag ett litet by och en bro, det är väldigt fint här... gammaldags.

Hur hamnade jag här? ... Dörren.... Men det är ju omöjligt... eller?

- Vet du hur jag hamnade här?, frågar jag Emily.

- Nej, riddarna hittade dig ljupt in i skogen, när de övade, säger hon.

- ... Emily... Jag kommer ifrån 2012, jag föddes 1994, säger jag allvarligt.

- Haha, du är rolig, säger Emily och skrattar.

- Jag skojar inte! .... Har du mig väska?, frågar jag henne.

- Ja, den ligger där, säger Emily och perkar på min väska jämte mig.

Jag tar väskan och tar upp min mobil.

- Här! Det är en mobil, den är min, säger jag och ger henne den.

- Wow!, säger hon.

- Mobiler kom ut 1983, säger jag och ler.

- De är fina, säger Emily och ler.

Jag skrattar.

- Fina?, frågar jag henne. Jag tror att fin är inte den rätta ordet till mobiler, säger jag och skrattar.

- Vad ska man säga då?, frågar hon.

- Häftiga, säger jag.

- Häftiga?

- Häftiga!, ekar jag efter henne och sedan skrattar.

Vi båda skrattar.

- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter.

- Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna.

- Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag.

- Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på mig.

-...... Vill du ut?, frågar jag henne.

- Tyvär, men prinsen kommer snart, du måste göra iordning dig, säger Emily och ler.

Efter jag har tagit på mig en klänning går jag och Emily till ett annat rum, den är stor.

- När prinsen kommer ska du buga, säger Emily.

Jag nickar som svar.

Om några minuter kommer några vakter med en väldig snygg kille, prinsen.

Jag och Emily bugar.

- Goddag damer, säger prinsen.

- Goddag, säger Emily och rodnar.

- Tjena!, säger jag och ler mot honom...

 

FORTSÄTTNINGEN FÖLJER!