- Det finns inga riddaren eller en hemlig port till en annan dimention, dummer!, skriker jag till min lillebror som håller på att peta mig med en plast svärd.

5 ÅR SENARE:

- Om du var en kändis, hur skulle du le?, frågar jag John och ler.

- Såhär, säger han och ler konstigt.

Jag skrattar.

- Du är en tönt, vet du det va?, säger jag och skrattar.

John skrattar med mig.

- John! Jag måste hem!, säger jag när jag märker att klockan är mycket.

- Ok, ska jag följa med dig?

- Nej, jag är inte fem, säger jag och ler mot honom.

- Det är mörkt ute, protesterar John.

- Ok, följ med mig då, säger jag.

När vi är utanför mitt hus kramar vi hejdå.

- Tack för att du följde mig hem, säger jag och ler.

- Det är lugnt, jag behöver lite friskluft ändå, säger han och ler.

- Ok, hejdå, säger jag och ler.

- Hejdå!, säger han och går.

Jag går in i huset och hänger av mig min jacka och tar av mig mina skor.

- Jag är hemma!, ropar jag så att mamma och pappa hör mig.

Sedan går jag till mitt rum och byter om till pyjamas.

- Elena, kan du komma? Vi vill prata med dig!, hör jag pappa ropa.

Jag suckar och går till vardags rummet.

- Ja?, säger jag och sätter mig på en fotölj.

- Vi tycker att du är för mycket med killar så jag och din mamma har betsämt att du ska byta skola till en tjejskola åtta mil härifrån.

- Va!?, säger jag chockad. Ni kan inte göra så mot mig!?, säger jag surt. Jag är ju bara med John och hans kompisar ibland, och Jane! Jane är ju min kompis!, säger jag argt.

- Men, vi tycker att du är aldeles för mycket med killarna så vi har bestämt att imorgon ska du börja skolan, så vi måste dit om två timmar för att hinna tåget, säger mamma.

Jag biter ihop käkarna och springer till mitt rum och låser dörren efter mig.

Sedan packar jag.

Efter jag har packat går jag ut där mamma, pappa och en taxi väntar.

Mamma och pappa sitter redan i bilen.

- Kom nu!, säger mamma och ler mot mig.

Nu är det dags..., tänker jag och skakar på huvudet.

- Jag kommer att ångra mig att jag gör det här, viskar jag för mig själv och börjar springa mot skogen.

- Elena!, hör jag mina föräldrar ropa på mig.

Det är mörkt inne i skogen.

Jag tar upp mobilen som är fulladdad och sätter på lysa appen.

Det är hemskt att vara i skogen mitt i natten helt ensamt.

Efter jag har spungit ett tag sätter jag mig ner, trött, under ett träd.

Solen börjar gå upp igen, jag fryser ihjäl, min mage kurrar och jag är hur törstig som helst.

Jag tar upp en filt och binder det runt mig, tar upp två mackor och vatten.

Efter jag har ätit har jag tänkt mig för att vända om.

- Vilken väg kom jag ifrån?, frågar jag mig själv förvirrat och tittar runt omkring mig.

- Ah!, säger jag och hoppar till.

Från ingen stans ser jag ett dörr, mitt i skogen, framför mig.

Det ser verkligen läskigt ut.

Jag går med försiktiga steg mot dörren, tar ett ljupt andetag och öppnar dörren.

Jag vaknar av att någon torkar mig med en handuk på mitt ansikte.

Jag öppnar trött ögonen, huvudet värkar och jag mår illa.

Framför mig ser jag en kvinna, jag kan inte se så tydlig, allt är suddigt.

- Mamma?, frågar jag.

Kvinnan hoppar till och springer iväg.

- Mamma?, frågar jag.

Vart är jag? Allting ser vitt ut.... Är jag i himlen? Hade jag dött?, tänker jag.

Sedan kommer kvinnan springande in i rummet igen.

- Vad heter du?, frågar hon lugnt.

- Elena..., svarar jag.

- Hej Elena, jag heter Emily.

- Vart är jag?

- Du är i det kungliga slottet, säger kvinnan.

Jag börjar skratta.

- Bara säg vart jag är, säger jag allvarligt.

- Du är i kungliga slottet.

NÄSTA DAG:

*Piiiiiip*, piper min armbandsur.

Jag stänger av den och sätter mig upp på sängen.

- Hej!, säger en tjej några år äldre än mig.

- Hej..., säger jag tillbaka. Vem är du?, frågar jag sedan.

- Jag är Emily!, säger hon och ler.

- Jaha... Jag trodde att du var äldre, säger jag och tittar på henne.

- Haha, jag är bara tjugoett!, säger hon och ler.

- Då är du tre år äldre än mig.... Vart är jag?, frågar jag igen och tittar runt omkring.

- Som jag sa, du är i det kungliga slottet, säger Emily.

- Ja, jag vet. Men exakt vart?, frågar jag.

- I Italien, Rom, säger Emily säkert.

Jag nickar.

- Hur länge har jag varit här?, frågar jag.

- Några dagar.

- Vilket år är det?, frågar jag.

- År 1762 april den fjärde, svarar hon.

- ... Nej, det är inte sant, ... är jag med i punk'd eller?, frågar jag.

Allting ser gammaldags ut i rummet, till och med mig och Emily. Jag har på mig ett vitt linne, men mina gamla underkläder har jag kvar. Emily har på sig en gammaldags klänning, en sån klänning som min gammel mormor hade på sig... Det har jag med.

- Vad är Punk'd?, frågar hon.

- Ett program, där man blir lurad, säger jag. Har du alldrig hört om det?, frågar jag häpet.

Så klart hon inte har gjort det! Det är ju 1762, tv:n har ju inte kommit, inte ens bilar har kommit ut.... om detta nu är på riktigt.... men hur i hela världen kom jag hit till 1762 talet!?

Jag går upp från sängen och tittar ut genom fönstret.

Utanför ser jag ett litet by och en bro, det är väldigt fint här... gammaldags.

Hur hamnade jag här? ... Dörren.... Men det är ju omöjligt... eller?

- Vet du hur jag hamnade här?, frågar jag Emily.

- Nej, riddarna hittade dig ljupt in i skogen, när de övade, säger hon.

- ... Emily... Jag kommer ifrån 2012, jag föddes 1994, säger jag allvarligt.

- Haha, du är rolig, säger Emily och skrattar.

- Jag skojar inte! .... Har du mig väska?, frågar jag henne.

- Ja, den ligger där, säger Emily och perkar på min väska jämte mig.

Jag tar väskan och tar upp min mobil.

- Här! Det är en mobil, den är min, säger jag och ger henne den.

- Wow!, säger hon.

- Mobiler kom ut 1983, säger jag och ler.

- De är fina, säger Emily och ler.

Jag skrattar.

- Fina?, frågar jag henne. Jag tror att fin är inte den rätta ordet till mobiler, säger jag och skrattar.

- Vad ska man säga då?, frågar hon.

- Häftiga, säger jag.

- Häftiga?

- Häftiga!, ekar jag efter henne och sedan skrattar.

Vi båda skrattar.

- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter.

- Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna.

- Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag.

- Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på mig.

-...... Vill du ut?, frågar jag henne.

- Tyvär, men prinsen kommer snart, du måste göra iordning dig, säger Emily och ler.

Efter jag har tagit på mig en klänning går jag och Emily till ett annat rum, den är stor.

- När prinsen kommer ska du buga, säger Emily.

Jag nickar som svar.

Om några minuter kommer några vakter med en väldig snygg kille, prinsen.

Jag och Emily bugar.

- Goddag damer, säger prinsen.

- Goddag, säger Emily och rodnar.

- Tjena!, säger jag och ler mot honom...

FORTSÄTTNINGEN FÖLJER!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Får jag sitta jämte dig?, frågar jag. - Självklart får du det!, säger han och ler. Jag sätter mig jämte honom och vilar mitt huvud på hans axel. Han tar min hand och håller den. - Du är så unik jämnför med alla andra tjejer, säger han. - ...

- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter. - Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna. - Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag. - Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på m...

- Hope!, ropar morfar och ler glatt. - Hej!, säger jag och kramar honom, han luktar likadant somalltid,kaffe. - Hur mår du,har du en magi humor?, frågar han och skrattar. Ptsh, morfar och hans dåliga skämt, tänker jag opch skrattar. - Lite...

- Vi måste till din morfar, nu, säger Aaron och ställer sig också upp. Jag nickar. Vi kliver sätter oss i hans bil och han börjar köra igen. Jag kan inte tro att Aaron...slickade mig...., tänker jag och rodnar. Det bubblar i hela mig och jag ...