Jag öppnar dörren och där stod en söt, snygg, sexig och otroligt vacker kille.

Jag tror att jag gapar utan att jag märker det.

Jag tappade andan och jag tror att mitt hjärta har stannat, jag tror att detta blir min sista dag.

Han är så vacker.

Han tittar ner mot morfars porslins tomte, det är ju snart jul.

- Haha, snygg tomte ni har, säger han och ler.

Jag rodnar och får inte fram ett ord.

- Hej, jag heter Aaron, du måste vara födelsedags barnet, Riley, säger han och ler.

- Hehe, får jag fram.

Guuud så pinsamt!

Det är första gången jag VERKLIGEN är kär.

Men han är säkert inte intreserad av mig, jag förtjänar honom inte, han är för snygg för att vara min pojkvän , han är till och med för snygg för att vara min kompis...

Han liknar inte alls som världens snyggaste model, han liknar som gud.

Jag fattar inte hur snygg han är. Att det är lagligt att vara så snygg som han...

Jag skakar på huvudet bara för att skaka av mig mina tankar.

- Uuum... ja, jag är Riley, men du kan kalla mig Hope, säger jag och ler.

- Haha, jag heter Aaron, du såg lite frusen då så jag säger det igen, säger han och fnissar.

Jag rodnar.

Han sträcker fram handen för att skaka hand.

- Ja, justdet, du fyller ju år idag, säger han och kramar mig istället.

Han är varm, mina knän blir svaga och magen är fullproppad med fjärillar.

Sedan släpper han mig.

- Va fin du är, säger han och ler.

- T-ack, säger jag och rodnar. ...Umm, kom in.

Han fnissar och sedan går han in.

Jag stänger dörren och sedan går sakta mot köket.

Jag sätter mig på en stol vid köksbordet ,där sitter jag ensam i lugn och ro... tills mamma kom in.

- Ska du inte öppna dina paketer nu då?, frågar hon.

- Eem, ok..., säger jag och tar upp en paket från högen, på den står det " från mamma" .

Jag river av pappret, det är en låda.

Jag öppnar lådan och där i ligger det ett par häftiga converse.

De är ljus lila.

- Tack!, säger jag tacksamt till mamma.

Hon ler nöjdt.

*knack knack*

- Jag borde läma er ensamma, säger mamma, hon fnissar och sedan går ut från köket.

Jag tittar frågande på henne.

- Hej igen, hör jag någon säga bakom mig, den rösten kommer jag aldrig att glömma, det är Aaron.

Jag vänder mig om och där ser jag honom.

Han kommer mot mig och sätter sig framför mig.

- Hej, grattis igen, säger han och ler.

- Ha,ha, t-ack, säger jag nervöst.

Jag har miljader fjärillar i magen igen.

- Jag har en present till dig, säger han och ger mig en liten ask.

Jag tar emot den med skakiga fingrar och öppnar asken försiktigt.

Det ligger en vacker halsband i.

Jag tar upp den.

- Wow, den är så vacker, säger jag och tittar på den. Tack så jätte mycket, säger jag och ler mot honom.

Jag blir varm i hela kroppen.

- Vill du att jag ska sätta på dig den?, frågar han snällt.

- Um... om du vill, säger jag och blir ännu mer nervös.

Han ställer sig bakom mig och sätter på mig halsbandet.

- Tack, säger jag och ler.

Han sätter sig framför mig igen och ler.

- Riley Hope Johnson! Vet du vad du fick av morfar?, frågar mamma glatt, hon kommer springande med en låda.

Hon lägger den på köks bordet.

- Öppna den!, säger hon och ler stort.

Jag öppnar den snabbt och jag ser en nikon kamera framför mig.

Det kostar mer än fem tusenlappar tror jag, men den är snygg.

Jag tittar häpet på den.

- Men, det är ju så onödigt! Han kunde iallafall ha gett mig en t-shirt eller något istället för att köpa något sånt, det är ju bara slöseri med pengar för honom, säger jag.

- Tänk positivt, det är ju inte alltid du fyller arton år!?, säger mamma och ler.

Jag suckar.

Han kommer inte att lämna den till affären igen så vad kunde jag göra?

- Jag ska bara gå och tacka morfar, säger jag till Aaron och mamma, och sedan går jag till morfar.

Jag antar att han är i vardags rummet...Yepp där är han, mitt i rummet.

Han pratar med en annan man, som liknar en indian.

Jag går rakt fram till dem.

- Ursäkta, säger jag till den mannen.

Jag ger morfar ett stort kram och säger:

- Tack, morfar!, bästa presenten någonsin!

- Jag är glad att du gillar den!, säger han och ler.

Jag ler tillbaka och går tillbaka till köket.

Där ser jag bara mamma som håller på med att diska, men Aaron är borta.

- Mamma, vart är Aaron?, frågar jag förvirrad och ledsen.

- Han gick hem, svarar hon.

- Men varför?, frågar jag chockad.

Han kanske tycker att jag är dum i huvudet så han gick hem? Det var ju inte mitt fel att jag blev så nervös?

- Hans mamma ringde och sa att deras hund hade rymt hemifrån.

Det kan inte vara möjligt. Han lämnade utan att säga hejdå.

Jag suckar, det känns som om att jag kommer att spy eller något.

Jag tror att jag har fått kärleksinfluensan.

Kvällen blir lång och tråkig efter att han hade gått.

Efter festen åker jag och mamma hem med alla paketen.

Jag hade bara öppnat tre av tjugo fem, tror jag.

Klockan är ett på kvällen.

Jag går och dushar.

Vattnet är varmt, det bränns mot huden, jag byter inte temperaturen, det är skönt så.

Efter dushen tar jag på mig som vanligt ett par boxertrosor, bh och linne.

Jag går och lägger mig under täcket...

Jag vaknar, det blir för varmt.

Framför mig ser jag Aaron ligga och krama om mig. Han tittar på mig, lugnt och jag känner hans andetag på mitt panna.

*blink*

Aaron är borta, det blir kallt.

Första gången jag drömmer om en kille som kramar om mig... eller var det en dröm?

Jag kände värmen, den värmen är lika varm och mysig som då jag och han kramades första gången hos morfar, jag kände och luktade hans fantastiska, ljuvliga doft...

Var han här? Hur kunde han? Det är omöjligt att han hade varit här och sedan borta vid nästa sekund.

Jag skakar på huvudet.

Har jag blivit galen av Aarons skönhet?

Jag skrattar åt mig själv och försöker somna om.

Men det går bara inte.

Går upp från sängen och tänder taklampan.

Sedan går jag och lägger mig på sängen igen, men det är omöjligt att sova om.

Klockan nio på morgonen går jag till köket och äter frukost.

Det är framdukat igen, bröd, smör, ost och mjölk.

Mamma brukar aldrig duka fram till mig, bara när jag fyller år. Men varför gör hon det idag? Konstigt.

Jag sätter mig på soffan och börjar äta.

Sedan går jag till mammas sovrum.

Hon ligger på sängen och sover.

Jag går och sätter mig på sängen sämte henne.

- Mamma?, mamma?, väcker jag henne.

Hon öppnar ögonen trött.

- Jaa?, frågar hon med en trött morgon röst.

- tack för att du dukade åt mig, men det behöver du inte, jag klarar mig själv, säger jag till henne och ler.

- Vad pratar du om?, frågar hon förvirrad.

- Du hade ju dukat frukost åt mig.

- Nej, jag dukar ju bara frukost åt dig när du fyller år. Du blir ju bara tjurig varje gång jag gör frukost åt dig...varför skulle jag göra det?, frågar hon förvirrad.

Om det inte var mamma... så vem var det?

Jag blir förvirrad själv.

Jag går ifrån mammas rum och sedan till vardagsrummet och sätter på tven, tv 1000.

Det går en romantisk film, Dear John.

Jag försöker koncetrera mig på filmen men det går bara inte.

Vem?, vem var det som dukade fram frukosten åt mig? Kunde det vara en tjuv som bröt sig in i huset som blev hungrig så han åt och glömde att plocka undan det?...neeeeeee. Det måste vara något annat... men vad...eller vem?...

FORTSÄTTNINGEN FÖLJER!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Får jag sitta jämte dig?, frågar jag. - Självklart får du det!, säger han och ler. Jag sätter mig jämte honom och vilar mitt huvud på hans axel. Han tar min hand och håller den. - Du är så unik jämnför med alla andra tjejer, säger han. - ...

- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter. - Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna. - Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag. - Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på m...

- Det finns inga riddaren eller en hemlig port till en annan dimention, dummer!, skriker jag till min lillebror som håller på att peta mig med en plast svärd.   5 ÅR SENARE: - Om du var en kändis, hur skulle du le?, frågar jag John och ler. -...

- Hope!, ropar morfar och ler glatt. - Hej!, säger jag och kramar honom, han luktar likadant somalltid,kaffe. - Hur mår du,har du en magi humor?, frågar han och skrattar. Ptsh, morfar och hans dåliga skämt, tänker jag opch skrattar. - Lite...