Det är höst, det är november, det är den tretionde november. Imorgon är det den första december, dagen jag och mamma ska flytta till England. Vi ska flytta till en liten by, där morfar bor. Det verkar vara lugnt där.

Morfar säger att det är en liten by där allting kan hända och jag vill veta vad han menar med det.

Han bad mamma att flytta till byn, först tvekade hon. Jag sa till henne att det är ok för mig att flytta dig.

Jag har ju ändå inte så många vänner här, det räcker med en, en som man kan lita på hela livet ut.

Jag gillar att upptäcka världen, morfar sa:

- I byn finns det många kånstiga saker.

Och jag tror honom.

Han är en av de konstiga, han är en trollkarl han.

Det verkar som att mamma inte har de krafterna som han har, och jag undrar om jag har de krafterna.

Jo, jag heter Riley Hope Johnson, 17 år och bor i Irland, inte så långt bort från England.

De som känner mig kallar mig för Hope, jag vet inte varför men det bara blev så.

Jag har ingen pappa, mamma sa att han lämnade henne...oss, innan jag föddes.

För mig är det helt ok utan en pappa, jag och mamma klarar oss själva.

Jag är den enda barnet, mamma har inga syskon hon heller så jag har inga kusiner.

Jag har hår, har två ögon, två axlar, två ben, tio fingrar och så vidare som alla andra, men skilnaden är att jag har en dålig humor som betyder att jag skojar inte ofta, jag är blyg, jag brukar inte prata så mycket, jag är blek, och brunhårig.

Jag är en ganska tråkig person helt enkelt.

Idag är sista dagen som jag är i Irland.

Jag går ut till bakongen och tittar ut, tar ett ljupt andetag och sedan andas ut igen.

Det är kolmörkt ute.

Jag ryser till, det är kallt ute, jag går in igen och stänger dörren efter mig.

Klockan är 04.59, hon är nästan fem på morgonen, jag kunde inte sova, jag får alltid marddrömmar.

Hon visade elva på kvällen sist jag tittade på klockan, alltså idag ska vi till England, till den lilla byn, The Mystic Hill.

Jag hör raska fotsteg komma mot mitt rum, det är mamma.

Hon öppnar dörren.

Hon ser väldigt trött ut, men det gör säkert jag med.

Jag har fått det där från mamma, att jag inte kan sova ibland om nätterna.

Hon tittar på mig och hjäspar.

- Har du packat allt?, frågar hon med en väldig trött röst.

- Ja, det har jag, säger jag och hjäspar.

- Bra, då åker vi, säger hon och går ut från rummet.

Jag följer efter henne och tar mina väskor.

Vi går ut från lägenheten med flera väskor till en stor flyttbil, den liknar mer som en lastbil, där i har vi massa möbler, porsliner och så vidare.

Vi sätter oss i bilen och mamma börjar köra.

Det kommer nog att ta ett dygn att åka till England.

- Hejdå Irland, säger jag och suckar.

- Oroa dig inte, du kommer att ha det roligt där, tröstar mamma.

- Jag vet, säger jag och sätter på radion.

De spelar en rocklåt, jag byter till en annan kanal där de spelar Jessie J - Who you are.

Resan var lång, det är bara ungefär 500 meter tills vi är framme vid huset säger mamma.

- Ugh, jag hoppas det, säger jag dystert.

Men hon har rätt, efter fem minuter är vi framme vid huset, huset som vi köpte för några månadersedan.

Huset är fint, gammaldags, den är vit med vissna rosbuskar runt.

Det är samma sak med granarnas hus, att det är gammaldags menar jag.

Klockan är nu klockan ett på dagen.

Jag och mamma har nog inte sovit på ett och ett halvt dygn.

Mamma tar upp sin mobil från hennes handväska.

Jag antar att hon ringer morfar.

- Hej pappa, vi är framme, säger hon med mobilen tryckt mot örat.

Sedan mumlar hon om något som jag inte hörde.

- Ok, hejdå. Ses imorgon, säger hon och lägger på.

- Vad sa han?, frågar jag nyfiket.

- Han har skickat några grabbar  som kan hjälpa oss med möblerna, säger mamma och ler. De kommer snart, säger hon sedan.

Efter några minuter kom det fem killar mot oss, de har verkligen stora muskler.

Girl look at that body, girl look at that body, girl look at that body...They work out!, tänker och jag fnissar.

- Ni kan börja med sängarna, säger mamma och öppnar bakluckan.

Killarna lyfter mina sängdelar först och sedan mammas, och så håller det på nästan fyra timmar.

Jag och mamma tackar dem några gånger och så gick de hem.

Vi sätter oss på soffan och börjar äta ett stort portion pasta med köttfärssås.

Efter går jag till mitt nya rum, går till toaletten, jag gör iordning mig och sedan lägger mig på sängen.

Jag är rädd för att sova.

- Ugh, mardrömmar!!!, skriker jag nästan ut.

Jag vill inte sova, men jag måste. Annars blir jag galen.

Jag blundar och allt blir lugnt.

- Ja mår hon leva, ja mår hon leva, ja mår hon leva ut till hundra i år, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva ut till hundrande år!, hör jag mamma sjunga.

Jag öppnar trött ögonen och tittar på henne.

Hon håller i en choklad tårta med många ljus på.

Jag sätter mig upp och tittar runt.

- Vart är jag?, frågar jag förvirrat.

- Vi har ju flyttat din dummer!, säger mamma och skrattar.

- Justdet, säger jag och suckar.

- Trött?, frågar mamma.

- Ja, svarar jag snabbt.

Mamma lägger tårtan på bordet jämte sängen och sätter på sängkanten.

- Morfar och jag har fixat en födelsedagsfest åt dig, säger mamma och ler.

- Ni skulle inte ha gjort det, säger jag och suckar.

- Redan gjort, säger hon och fnissar.

Jag hatar när någon köper någotting till mig, jag har redan allt som jag vill ha.

Mamma sätter sig upp och tar tårtan.

- Grattis på födelsedagen gumman, säger hon och går ut från mitt rum.

Jag ler.

- Man är 18 år bara en gång i livet, tröstar jag mig själv och sedan går upp från sängen.

Det är kallt ute, jag tar på mig en grå hoodie och ett par jeans.

Jag knyter upp håret och sedan går jag till köket.

Frukosten är framdukat, bröd, smör, ost och mjölk.

Jag sätter mig på soffan och börjar äta.

Sedan kommer mamma in i köket.

- Hej, igen, säger hon och ler.

- Hej, säger jag och ler.

- Festen börjar om en timme så kynda dig!, säger mamma glatt.

- Jaaa, säger jag lat.

- Efter du har ätit kom till mitt rum, säger hon och blinkar mot mig.

Hon kommer att klä mig som en barbie docka, aldrig!

- Mamma, jag klarar dettta ok? Jag ska vara jätte fin, som du vill, försäkar jag henne.

- Ok, men då får jag göra frisyren och sminket, säger hon och ler.

- Mamma!, säger jag och suckar.

Hon skrattar och sedan går ut från köket.

Efter jag har ätit mackan och drukit mjölken går jag till mitt rum.

Jag tar fram min favorit tröja, byxor, skor och ring.

När jag har tagit på mig går jag till mammas rum.

Där sitter hon redo med en smink låda i knät och massa hår spray och så vidare på spegelbordet.

- Wow, så klär du dig inte varje dag, retar mamma mig. Tiden går så snabbt nu för tiden! Jag kan knappt tro att min egen dotter fyller 18, säger hon och suckar.

- Så är det, säger jag efter.

Jag sätter mig på en stol framför speglen.

Sedan ställer sig mamma bakom mig, först kammar hon mig och sen gör hon en knut långt upp på huvudet.

Efter några minuter blir hon färdig, framför mig på huvudet ser jag en söt rosett.

- Woow, säger jag och ler.

- Jag är mästaren!, säger mamma och skrattar.

Jag skrattar med henne.

Sedan börjar hon sminka mig, det är verkligen onödigt... men vad kan man göra med henne?

När hon är färdig går vi till hallen och tar på oss jackor.

Sedan går vi ut och sätter oss i vår silvriga familjebil.

Mamma börjar köra.

Jag ryser till av nervositet.

- Är du nervös?, frågar mamma.

- Mm, svarar jag. Kommer det att vara många där?, frågar jag efter.

- Det får du se, säger hon hemlighets fullt.

Jag hatar hemligheter.

När vi är framme går jag ut från bilen och ringer på ringklockan.

Morfar öppnar dörren.

- Hej!, säger jag glatt.

- Hej!, säger han och ler tillbaka.

Jag ger honom en stor kram.

- Grattis på födelsedagen Hope!, säger han glatt.

Efter kramen är det mammas tur att krama honom.

Jag går in i huset sålänge och där är i rummet är det runt tjugo personer som är där inne.

- Oj, viskar jag så att det knapt hörs för mig själv.

- Grattis Riley!, säger alla samtidigt.

- Tack, tackar jag och ler mot alla.

Sedan fortsätter de babbla igen.

När morfar och mamma kommer in säger de till mig att jag skulle gå till köket.

Jag gör det dom sa, jag går till köket.

På köks bordet står en massa cupcakes, kakor, läsk, saft och två tårtor.

Jag vet inte varför de sa till mig att jag skulle komma hit men... nu ser jag många paketer som ligger under köksbordet.

Jag kan väl öppna dem hemma, tänker jag och går tillbaka till vardagsrummet där alla är.

Jag sätter mig på soffan jämte två andra tjejer som verkar vara i min ålder.

- Hej, säger jag och ler.

- Hej, grattis Riley, säger tjejerna och ler tillbaka.

- Tack, säger jag.

De pratar om vad de ska ha på sig imorgon och resten av veckan, mycket ointreserad för mig så jag går till köket igen och häller upp saftet i ett glas.

Jag dricker snabbt upp det, och lägger glaset på diskbänken.

Jag tittar omkring mig och ser en ensam tjej också i min ålder stå och tittar ut igenom fönstret, hon verkar ha det tråkigt.

Men innan jag hinner gå till henne ringer det på dörrklockan.

Morfar är påväg till dörren.

- Morfar, jag tar det!, säger jag och springer.

Jag hinner före honom.

- Jaha, så du är envis, säger han och klappar mig på axeln.

Sedan går han iväg.

Jag öppnar dörren och där stod en söt, snygg, sexig och otroligt vacker kille.

Jag tror att jag gapar utan att jag märker det.

Jag tappade andan och jag tror att mitt hjärta har stannat, jag tror att detta blir min sista dag.

Han är så vacker.

Han tittar ner mot morfars porslins tomte, det är ju snart jul.

- Haha, snygg tomte ni har, säger han och ler.

Jag rodnar och får inte fram ett ord.

- Hej, jag heter Aaron, du måste vara födelsedags barnet, Riley, säger han och ler.

- Hehe, får jag fram.

Guuud så pinsamt!

Det är första gången jag VERKLIGEN är kär.

Men han är säkert inte intreserad av mig, jag förtjänar honom inte, han är för snygg för att vara min pojkvän , han är till och med för snygg för att vara min kompis...

Aaron: 

The Mystic Hill:   

Riley Hope Johnson:  

FORTSÄTTNINGEN FÖLJER!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

- Får jag sitta jämte dig?, frågar jag. - Självklart får du det!, säger han och ler. Jag sätter mig jämte honom och vilar mitt huvud på hans axel. Han tar min hand och håller den. - Du är så unik jämnför med alla andra tjejer, säger han. - ...

- Vet du hur jag kommer hem?, frågar jag oroligt efter. - Tyvär inte, svara Emily och rycker på axlarna. - Finns det någon som blev hittad på samma ställe som jag... nu eller förr?, frågar jag. - Jag vet inte, svarar hon och tittar oroligt på m...

- Det finns inga riddaren eller en hemlig port till en annan dimention, dummer!, skriker jag till min lillebror som håller på att peta mig med en plast svärd.   5 ÅR SENARE: - Om du var en kändis, hur skulle du le?, frågar jag John och ler. -...

- Hope!, ropar morfar och ler glatt. - Hej!, säger jag och kramar honom, han luktar likadant somalltid,kaffe. - Hur mår du,har du en magi humor?, frågar han och skrattar. Ptsh, morfar och hans dåliga skämt, tänker jag opch skrattar. - Lite...